Kitchy-chic: ”Armani klär frun, Versace klär älskarinnan.”

Få designers har fångat glamour på det sätt som Gianni Versace gjorde. Medan Giorgio Armani målade sin värld i mjuka neutrala färger och tysta kostymer, kom Versace med ett rop av färg, glans och hud. Hans kläder var inte menade att viska; de ville kräva uppmärksamhet.

Den ikoniska frasen ”Armani klär hustrun, Versace klär älskarinnan” myntades av Anna Wintour, dåvarande chefredaktör för Vogue. Med den enda raden sammanfattade hon klyftan mellan Armanis återhållsamma elegans och Versaces djärva sensualitet: den ena designad för sofistikering, den andra för frestelse.

Källa: Grazia

Högljudd lyx

Versace växte upp i södra Italien och såg sin mamma arbeta som sömmerska. Det var därifrån hantverket kom. Men när han landade i Milano i slutet av 1970-talet tog han med sig allt han lärt sig och skruvade upp volymen helt. Han hade inget intresse av stillsam elegans; det var aldrig poängen. Hans värld bestod av djärva färger, tryck, guld, siden, Medusahuvuden och säkerhetsnålar.

Han visste exakt vad ögonblicket behövde. Kvinnorna på 90-talet klädde sig inte för att försvinna; de klädde sig för att sticka ut. Madonna, prinsessan Diana, och Liz Hurley bar inte bara hans kläder; de fick hans kläder att betyda något. Att Hurley dök upp i den där svarta säkerhetsnålsklänningen 1994 var inte ett modeögonblick; det var ett kulturellt sådant. Det var första gången mode blev interaktivttwinmed kändisar.

Källa: Harpers Bazaar, Garrit Davies, Steve Maisel

Men hans största musa gick inte på röda mattan. Det var hans syster Donatella, personen som kände hans vision bättre än någon annan, som i tysthet formade så mycket av vad Versace skulle bli. Hon var hans vision om den "ideala kvinnan". När Gianni gick bort 1997 tog hon över företaget redan nästa dag. Ingen respitperiod, ingen övergångsplan. Bara hon, som kliver in i en av de mest omöjliga situationerna i modehistorien och vägrar att låta den falla samman.

 Källa: Getty Images

Popkonst möter popkultur

Versace rörde sig bekvämt mellan olika konstarter. Mode, musik, konst och fotografi. Han uppskattade inte bara dessa områden; han drog in dem ständigt i sitt arbete. Hans vänskap med Andy Warhol var inte ett PR-drag eller för personlig vinning. Han absorberade det Warhol gjorde – de djärva färgerna, de kulturella referenserna, idén att hög och låg konst inte behövde separeras – och körde med det.

Marilyn-kollektionen från 1991 var det tydligaste exemplet på det. Den tog Warhols silkscreen-estetik och filtrerade den genom hans hantverk. Högljudd, referentiell och helt avsiktlig. Det var Versace som argumenterade för att mode hörde hemma i samma samtal som konst och gjorde det utan att be om lov.

Källa: Vogue

Och så finns det fotot från 1995 på Prince i en silverfärgad nättopp. Det är en av de där bilderna som bara håller måttet. Den är helt och hållet Prince men också helt och hållet Versace. Två personer som aldrig gjorde något halvhjärtat, i samma bild.

Det var det som skilde honom från de flesta designers som arbetade på den tiden. Han klädde inte kändisar. Han hittade människor som matchade hans frekvens och skapade något med dem.

Källa: Versace

Klassiska Versace-tryck

Ingen gjorde tryck som Versace. Barockmönstren, de grekiska nyckelbårderna, leoparden, guldkedjorna som löpte över siden. De var inte accenter, de var hela uttrycket. Man bar inte ett Versace-tryck i tysthet.

Medusahuvudet syntes överallt, på knappar, spännen, halsdukar, tallrikar. Det var inte bara varumärkesbyggande, det var mytologi som förvandlats till ett motiv. Samma sak med den grekiska nyckeln, hämtad direkt från antik arkitektur och präglad på allt från badkläder till aftonklänningar.

Sedan finns det djungeltrycket. Det introducerades på 90-talet och bars av alla från supermodeller till rappare, och blev ett av de mest refererade trycken i modehistorien. J.Lo, som bar den gröna djungelklänningen på Grammys år 2000, bröt i princip Googles bildsökning och fick företaget att skapa det som skulle bli Google Bilder. Så mycket inverkan hade en enda Versace.

Arvet från glamorös överdrift

Gianni Versace dog 1997 men hans estetik kom aldrig riktigt någonvart. Om något återupptäcks den ständigt. Det som kritiker en gång avfärdade som för mycket, för högljutt, för uppenbart läser nu som trovärdigt. Han förstod något om kultur som många av hans samtida inte gjorde.

Han bevisade att högljutt kan vara lyxigt och kitsch kan vara couture. Det var inte motsägelser i hans värld, det var hela poängen.

Versace klädde kvinnan som inte ville vara passande. Inte för att passande var fel, utan för att hon hade något mer intressant att säga. Djärv, sensuell och utan ursäkter högljudd.

Det är Versace-sättet; 

där Armani klädde dig för societeten, klädde Versace dig för efterfesten.